Skeby Kyrka

 

Skeby kyrka är byggd i mitten av 1100-talet, enligt iakttagelser rörande stenhuggeritekniken närmare bestämt 1140- eller 1150-tal. Kyrkan är byggd enligt skalursprincipen med två murskal, det yttre bestpebde av finhuggna sandstenskvadrar, den inre muren åt kyrkorummet bestående av klumpstenar.

 

Tornet är tillbyggt senare. Sin nuvarande form har kyrktornet fått efter en ritning som förvaras i byggnadsstyrelsens arkiv. Den ritades 1827. Själva tornhuven är från 1828, byggd av byggmästare Lugner i så kallad Karl Johans stil.

 

 

 
I Västgötalagen sägs att en kyrka kunde finnas på "en halv tolft bofaste män". Således sex hushåll med män, kvinnor, barn och trälar. Därav kan vi sluta oss till, att när Skeby kyrka byggdes i mitten på 1100-talet, var det en god bebyggelse i Skeby by.

Skeby kyrka är med säkerhet uppbyggd av tyskar och helgad åt S:t Mikael, eftersom hans bild (stående vid ett sidoaltare på högra sidan, manssidan) liksom jungfru Marias bild (stående på vänstra sidan, kvinnosidan) funnits utskurna i trä. De förvaras numera på museet i Skara.

 

 Nere vid Vänerstranden finns ännu idag en plats som kallas för Kristingamarken. Platsen har fått sitt namn av att folk från Värmland och Dalsland lade till med sina båtar här när de kom till Skeby kyrka för att få sina barn döpta. Fram till 1500-talet fanns inga bänkar i kyrkan.

Kyrkan är belägen på Skebyåsen, dess torn vetter åt väster och koret med absiden ligger i öster. Mitt på södra långsidan ligger vapenhuset som numera används som sakristia sedan dörren i tornrummet öppnades vid restaureringen 1929, som ingång för menigheten.

Den gamla dopfunten, ett representativt arbete av Othelricius från början av 1100-talet, finns kvar och används fortfarande för sitt ändamål. Under den katolska tiden har den stått antingen ute i vapenhuset eller strax till höger innanför dörren till kyrkorummet. Den räknas som en av Västergötlands förnämsta dopfunter och har upphöjd uthuggning i olika fält.

 

Historien om den försvunna dopfunten

 

Dopfunten höll en gång på att förloras av kyrkan. Vid en sockenstämma omkring år 1850 genomdrev en vice pastor att den skulle säljas till en herrgård i Värmland för 50 riksdaler där den skulle användas som blomkruka ute i parken. Men när dopfunten skulle hämtas av köparen gick den inte att hitta. Prästen och hans medhjälpare letade överallt men utan resultat.

Bönderna med Anders Jacobsson i Bäckgården i spetsen hade en natt gömt undan dopfunten, grävt ned den i en lada och strött halm över platsen. Det finns olika bud om var - vissa menar att platsen var Rutagårdens ladugård, andra att det var en utelada nere i Sörgårdens skog. Sedan prästen blivit förflyttad till annan plats, framkom helt oförmodat funten. Bönderna samlade dessutom ihop 50 riksdaler som de skänkte till kyrkan så att denna ej skulle gå miste om den inkomst som försäljningen av dopfunten skulle gett.